Vi måste vara måna om jordmånen

Av jord är du kommen, till jord skall du åter bli.

Detta är Bibelns starkaste och mest obestridliga mening. Sann oavsett tro.

Det är en gripande tanke att när vi läggs i jorden så byter vi form. Vi återvänder till våra ursprungsdelar. Vi blir åter levande i en helt annan form genom andra organismer. Inte en enda atom går förlorad.

Naturen förvränger vår uppfattning om tid, liv och död. Jordmånen är den stadiga kärnan till allt.

Förr i tiden trodde man att vättar levde under jorden. Vättarnas värld ansågs vara en spegelbild av vår egen värld. De underjordiska varelserna var en slags oförklarlig naturkraft, jordens magi.

Vättarna kunde också göra människor sjuka, eller smitta människor med jordens vrede. De underjordiska var förtjusta i gåvor, vilket är ett rätt vanligt drag hos gudomligheter i olika religioner.

Sedan kom förnuftets och bevisens tidevarv. Tanken om underjordiska förkastades. Vilken galen idé att någon skulle leva i den döda jordmånen.

Jordmånen är ett bra allmänt exempel på hur vetenskapligt tänkande har utvecklats under hundratals år. Och även hur detta tänkande har sammanlöpt. Att ett fenomen eller en dimension inte kan bestyrkas är inte ett bevis på att det inte existerar.

Idag vet man att en tesked matjord innehåller fler mikrober än det finns människor i världen. Ett ansenligt jordfolk alltså. Det uppskattas att minst en fjärdedel av den biologiska mångfalden på jorden finns i jordmånen.

Forntida människor hade mer utrymme för fantasi. Vi har istället exakta dna-analyser och bilder av mikrober.

Men likväl finns det en enorm mängd liv i jorden. En helt egen värld. Vi känner fortfarande bara till en liten bråkdel av den.

Vid någon tidpunkt i vetenskapens utveckling delades världen in i levande och livlös. Denna dikotomi lärs fortfarande ut i skolorna. “Livlös natur är till exempel jord, solljus…”

Jag har undrat över denna provfråga redan tre gånger, och barnen vet att mamma går upp i varv i detta provområde. Hur i all världen kan jord kallas livlös natur? Vi uppskattar fortfarande inte jordmånen tillräckligt mycket.

Vi har alla daglig kontakt med jorden. Nästan all vår mat kommer från jorden. Oavsett våra kostvanor. Mikrober kommer in i oss via maten eller när vi gräver i trädgården.

Den typiska doften av mylla, doften av vår eller ett sommarregn härstammar från mikroberna i jorden.

Tarmen och dess mikrober är redan känd som människans andra hjärna. Jorden och tarmen har gemensamma beröringspunkter, eftersom mikroberna som finns i båda behöver fibrer.

Jorden kan kallas naturens hjärna, såpass finjusterade är dess kopplingar. Svamprötterna är som internet och järnväg. Längs dem färdas både information och grundämnen.

Jordens näringsväv är ett effektivt system. En växt med sin kloroplast är en riktig innovation, eftersom den producerar energi inte bara för sig själv utan även för andra. Samspelet mellan växten och jorden är oändligt intressant.

Den biologiska väven inkluderar nedbrytare, utan vilka ingenting på jorden skulle fungera. Den lilla daggmasken är tuffare än sitt blygsamma rykte. De luckrar upp, formar och förbättrar jorden.

En vän till mig som har betande nötboskap, gillar att prata om den boskap som finns under jorden. ”Jag är faktiskt deras uppfödare”, säger han och syftar på organismerna i betesmarkernas jord.

Det finns dock en jordbruksprodukt där jordmånen spelar en värdefull roll. Jag ler när vinprovare pratar ivrigt om jordens nyanser.

Terroir, franska för jord, är själva essensen av vin. Det inkluderar klimatet och miljöförhållandena i vingården. Kanske kommer vi någon gång att märka terroir även i maten.

”Så hur är jord och kol kopplade till Östersjön?”, undrar folk ofta. Jag börjar med att berätta att kväve, fosfor och kol rinner från åkrar och skogar ut i havet. I vattnet göder de sedan algernas tillväxt onormalt mycket. Resultatet syns som en blågrön alggröt på sommaren.

Näringsämnen behövs på åkrar och i skogar, och där behöver vi åtgärda grundorsaken till utsläppen. Vi måste alltså se till jordmånen.

Vid växtens fotosyntes flödar kol från atmosfären till jorden ända ut i rottrådarna. Detta kol gillas av mikroberna, som i sin tur förser växten med användbara näringsämnen. När mikroberna dör bildas det beständigaste kolet i jorden.

För bonden innebär kol i jorden mullhalt och bättre vattenreglering, och därmed en skörd.

Kol och vatten går hand i hand i jordmånen. När jorden är i gott skick släpper den inte ut näringsämnen eller vatten i onödan. Jorden binder vatten för torra dagar, och i våta tider tål den större vattenmassor. Nästan som en tvättsvamp.

Den vetenskapliga och tekniska utvecklingen inom jordbruket har dock fört bönderna längre bort från jorden. Konstgödsel, bekämpningsmedel, allt bättre maskiner och nu även artificiell intelligens har ansetts som avgörande utvecklingssteg.

Jordens roll har varit att hålla grödan stående. När tillskott kommer utifrån, till exempel konstgödsel som är direkt användbar av växten, har jordens funktion och dess mikrober inte behövts så mycket.

I den rådande världen är naturen generellt bara ett obligatoriskt, långsamt och osexigt element. Ett hinder för mänsklig effektivitet.

I skogsmark har vi med dränering säkerställt att vatten, näringsämnen och kol inte stannar där de ska. Med kalhuggning stoppar vi flödet av kol till jorden.

När vi vill ha överflöd under jord behöver vi överflöd ovan mark, och tvärtom. Klimatet, vattendragens tillstånd och naturförlust är inte separata kriser. Det handlar om en fungerande helhet.

LULUCF låter som en lättsam bossanova. Det är det inte, eftersom det är EU-politik och en förkortning av orden Land Use, Land-use Change and Forestry (markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk).

Jordmånen debatterades också intensivt i Finland när man beräknade skogarnas klimatpåverkan. En professor antydde i en tidskrift att jorden inte borde inkluderas i beräkningen på grund av osäkerheter.

Jag frågar mig varför. Jordmånen innehåller mer kol än växterna och atmosfären tillsammans. Det är ett enormt kollager! Hur kan man ens tänka sig träd utan jordmån?

Självklart så finns det osäkerheter. Modeller, mätningar och beräkningar mellan olika länder bör samordnas. Men om jorden inte inkluderas blir beräkningar utan osäkerhet felaktig.

I vårt Carbon Action-initiativ har vi ägnat 6 år åt att utveckla verifiering av markens kollager under ledning av Meteorologiska institutet. Det arbete som utförs på fälten kan även tillämpas på skogen.

Vi använder satellitdata och faktiska jordanalyser med modelleringen. Denna specificering ser bra ut för kolberäkningen.

Det är redan tydligt att Finland inte kommer att uppfylla sina LULUCF-skyldigheter. Men det är inget skäl för att kasta in handduken. Vi måste kämpa ännu hårdare för friska ekosystem och arbeta för att siffrorna ska vara nära verkligheten.

När du äger mark, äger du jorden?

Beträffande gruvdriften är det chockerande: markägande sker längs med ytan. Det är som i vilda västern. Upptäckaren får behålla det man hittar men ignorera naturförstörelserna.

Grundvatten är ytterligare en rikedom i jorden. Enligt den finska vattenlagen äger markägaren inte grundvattnet. När det gäller rent dricksvatten är detta berättigat.

Vi borde istället kräva ansvar av dem som bearbetar markytan. När vi dränerar jorden med diken försvagar det vårt gemensamma grundvatten.   

Kanske alla problem återstrålar till tanken att vi fortfarande inte värdesätter jorden och dess liv tillräckligt. Vi ser den inte och tänker inte på den som en naturresurs.

En australisk ekolog berättade hur de har gett mark tillbaka till ursprungsbefolkningen, aboriginerna. Européerna berövade den trots allt när de anlände.

Aboriginerna har en vacker tradition av att lyssna på marken och terrängens rytm. I dessa sånglinjer sammanflätas övre och undre världar, förfäder, andar, naturens tillstånd, landskap och arter.

”Egentligen talar de om en djup upplevelse av marken och huruvida marken sjunger för dem”, sade vetenskapsmannen. Jag tänker på att Timo K. Mukas kraftfulla beskrivning av Lappland heter ”Landet är en syndig sång”. Kanske inte av en slump.

Naturen är liv, och liv är energi. Där finns alltid en puls och en rytm. När ekosystemet mår bra, sjunger även marken vackert.

Artikeln publicerades först på svenska på Internationella jorddagen den 5 december 2025 i Hufvudstadsbladet.