Djupets försvarare

Text: Johannes Roviomaa
Bilder: Touko Hujanen

Vägen som leder till Tvärminne zoologiska station i Hangö ser ut som om den ritats med darrande hand. Här, på Hangö udd, en av Finlands sydligaste platser, har man forskat om Östersjön redan sedan 1902.

Mörka moln närmar sig kusten. Först dundrar det, sedan kommer regnet.

Om Östersjön kunde tala, skulle den beklaga sig över hur mycket bättre allt var förr. Ännu på 1970-talet var sikten god i Östersjön och havets ekosystem såg helt annorlunda ut än idag. Nu syns klimatförändringarna och den minskande livsmiljön i Östersjön, som är ett av världens mest övergödda hav.

Alf Norkko, 58, professor i Östersjöforskning, havsekolog och vetenskaplig chef vid Tvärminne zoologiska station, har i årtionden forskat om Östersjön och världens hav. Norkko älskar havet alltjämt och vill fortfarande dyka där som forskare, även om han anser att det bara är ett sätt att bedriva forskning.

Haven täcker sjuttio procent av jordens yta. Ändå är en stor del av havens hemligheter fortfarande outforskade i många avseenden. Dykningar i kustvattnen visar vad som egentligen händer i Östersjöns djup, om man bara lär sig att tolka det man ser.

”Östersjön är på många sätt ett unikt hav. Det är ett hav med lågt medelvattendjup och slutet system, där vattenmassan byts ut vart 30–50:e år. Detta gör det särskilt sårbart för övergödning och klimatförändringar. De är fenomen som förstärker varandra”, berättar Norkko.

En mås landar på taket till båthuset som står vid uddens spets och spanar därifrån på dykarna som vadar längs stranden i jakten på en drönare som fallit i vattnet.

Vi sitter på andra däck på R/V Augusta. Det är ett 18 meter långt forskningsfartyg som varje vecka trafikerar Finlands kustvatten. Katamaranen har fått sitt namn efter en av donatorernas äldre släktingar. Ombord finns bland annat ett våtlaboratorium, ett dragskåp och ett temperaturreglerat rum, som används av forskare inom olika områden. Fartyget kan enkelt anpassas efter användarna.

Östersjöns ekologiska tillstånd borde inte komma som någon överraskning, eftersom 90 miljoner människor bor i Östersjöområdet. De bor alla vid havet. Dess öde står nu på spel.

”Vi håller på att dra undan mattan under vår egen framtid. De flesta finländare förstår ju inte vad som händer under vattenytan. Det är svårt att rätta till situationen om vi betraktar dessa saker som normala.”

Norkko berättar att forskningsfartyget är ett exempel på samarbete när det är som bäst: med hjälp av gemensamt insamlade medel kan man utforska hemligheterna i Östersjöns ekosystem. Han önskar att tankesättet skulle få större utbredning i samhället och politiken. De gemensamma medlen borde användas för att lösa grundorsakerna till problemen. Det är omöjligt att bedriva vetenskap utan finansiering och samarbete.

”Ibland är det frustrerande hur långsamt det går att fatta politiska beslut. Finland är ett så litet land att vår största styrka är kunskap och kompetens.”

Alf Norkko föddes i Pakistan, där hans föräldrar arbetade för Finska Missionssällskapet. Han tillbringade sin barndom i Himalayas bergstrakter, där naturen gjorde ett djupt intryck på honom.

Intresset för naturen fördjupades ytterligare när den världsberömde biologen George Schaller, 92 år, besökte hans föräldrar i Dera Ismail Khan i Pakistan. Amerikanske Schaller är känd bland annat för sitt arbete med WWF:s skydd av pandor och snöleoparder. Unge Alf, som ännu inte hade börjat skolan, lyssnade hänförd till berättelserna.

Familjen återvände till Finland när Norkko var åtta år gammal. I skolan blev han mobbad för att han var annorlunda jämfört med de andra eleverna och talade ”dålig” finska. Han berättar att han kände sig vilsen som ung och inte riktigt visste vad han ville få ut av livet.

”Inställning jag lärde mig som barn passar bra in i mitt nuvarande arbete, även om erfarenheterna inte längre spelar någon roll. Jag lärde mig att man ibland måste slåss för att få saker gjorda”, berättar Norkko.

Norkko kom in på Åbo Akademi för att studera marinbiologi. Hans första besök på fältstationen på Åland blev ett avgörande ögonblick i hans karriär, och därefter började forskningen verkligen fascinera honom. Till slut blev doktorsavhandlingen färdig på mindre än tre år.

Där träffade han också sin fru Joanna, som numera är docent i marinbiologi och lokal chef för Tvärminnes zoologiska station.

Numera bor de tre kilometer från stationen. Ofta simmar professorn längs vikstranden till jobbet. För Norkko, som är före detta tävlingssimmare, tar det vid bra väder ungefär en timme.

Alf och Joanna Norkko medverkar också tillsammans i dokumentärfilmen Havsforskarna. I dokumentären, som regisserats av Katrina Grönholm-Kulmala, får vi följa med på äventyr bland annat till Antarktis, Kilpisjärvi – och naturligtvis Tvärminne.

Tidigare har paret Norkko bott bland annat i Nya Zeeland och forskat om havens ekosystem runt om i världen. I sitt arbete har de till exempel undersökt hur tjockleken och stabiliteten av Antarktis istäcke påverkar ekosystemen längs kusterna.

”Vi ville lägga grunden för en bättre förståelse, så att det blir lättare att undersöka förändringarna i framtiden. Förändringarna har gått mycket snabbt under de senaste tjugo åren”, säger Norkko.

Varje besök på Antarktis är unikt. Alf Norkko har varit där fem gånger.

Under extrema förhållanden är det viktigt att det råder förtroende inom forskargruppen. Varje gruppmedlem har sina egna roller och ansvarsområden. I utmanande förhållanden kommer också människors bästa sidor fram, berättar Norkko.

”Tack vare ett utmärkt dykarteam kan jag koncentrera mig på forskningen på Antarktis.”

Både i forskningen om Östersjön och Antarktis har hastigheten på ekosystemförändringarna överraskat forskarna, berättar Norkko. För att följande forskningsresa till Antarktis skulle kunna genomföras behöver Norkkos forskargrupp cirka en miljon euro.

”I dagens värld, där hundratals miljarder satsas på vapen, känns sådana summor väldigt små.”

Den internationella plattformen för biologisk mångfald IPBES samt den mellanstatliga panelen för klimatförändringar IPCC publicerade 2019 en referentgranskad vetenskaplig sammanfattning, där det tydligt konstaterades att klimatförändringar och naturförlust är fenomen som förstärker varandra. I stället för att bara försöka lösa symptomen borde de grundläggande orsakerna till båda fenomenen åtgärdas, säger Norkko.

En av de största fördelarna med den zoologiska stationen i Tvärminne är enligt Norkko precis det att här bedrivs forskning om biologisk mångfald och klimatförändringar simultant. För honom är det viktigaste ett systemtänkande, där världen betraktas genom en kombination av olika vetenskaper.

Det som inspirerar Norkko mest är de unga forskarna. De inser att även om läget i världen ser mycket dyster ut, leder passivitet ingenstans.

”Vi kan inte avskräcka ungdomarna genom att säga att det nu är för sent. Då skulle vi ju kunna sluta med all forskning. Man måste hitta hopp någonstans – och det finns det också”, säger Norkko.

Ibland hör man talas om att för en enskild individ är möjligheterna att påverka världen mycket begränsade. Tvärminne stations historia utmanar dock uppfattningen.

Tvärminnes zoologiska station är zoologiprofessorn Johan Axel Palméns (1845–1919) livsverk. Palmén grundade Helsingfors universitets numera äldsta forskningsstation år 1902 med egna medel. Innan han dog testamenterade han den samt övriga tillgångar till Helsingfors universitet.

”Vi är en del av ett pussel där vi försöker förstå vad som händer på denna planet. Det är pionjärernas arbete i tidigare generationer som möjliggjort allt. Man kan inte nog betona dess betydelse.”

Havsvattentemperaturer har mätts vid den zoologiska stationen i Tvärminne sedan 1926. Det är en exceptionellt lång tidsperiod även i världssammanhang. Därför är stationens data även internationellt sett intressant.

Från stationens fönster har man direkt utsikt över Östersjön. Genom haven står vi i förbindelse med hela planeten. Finland delar Östersjöns kustlinje med Sverige, Danmark, Tyskland, Polen, Litauen, Lettland, Estland och Ryssland.

Människan har orsakat den största delen av förändringarna i Östersjöns ekosystem. Näringsutsläpp från jordbruket, avloppsvatten och industriutsläpp hamnar i Östersjön via åarna i avrinningsområdet.

Norkko betonar att människor bör förstå hur vår livsstil påverkar Östersjön. Det handlar till exempel om hur vi sköter skogar, producerar mat, vad vi äter och hur vi återvinner avfall.

Om kustområdena inte redan hade vidtagit åtgärder för Östersjön skulle situationen vara ”helt katastrofal”, säger Norkko. Ett exempel på detta är avloppsreningsverket sydväst om Sankt Petersburg, som togs i drift 2005.

Även en del av Ukraina ingår i Östersjöns avrinningsområde. Effekterna av det blodiga krig som Ryssland har startat syns också i miljön och vattendragens tillstånd, berättar Norkko.

Han har med oro följt kriget och kapprustningen.

”Det största kriget som pågår hos oss är trots allt det som gäller miljöns tillstånd. Pengar som vi för närvarande lägger på vapen, borde också läggas på att bekämpa klimatförändringarna och återställa naturen.”

Vi går några hundra meter bort till en holme där växthusgasutsläpp, såsom koldioxid och metan, mäts i realtid. Forskningen ingår i CoastClim-projektet, där universiteten i Helsingfors och Stockholm undersöker kustens ekosystems förmåga att stävja klimatförändringarna.

Norkko berättar att platsen är unik även i ett globalt perspektiv: så smidigt är det tvärvetenskapliga samarbetet här. Marinbiologer undersöker bland annatålgräsängar och blåstång, medan atmosfärsforskare studerar olika aerosolpartiklar och molnbildning.

En liknande mätstation byggs vid Stockholms universitets forskningsstation på Askö, som ligger hundra kilometer söder om Stockholm. Vid Stockholms universitet studerade den svenske kemisten Svante Arrhenius (1859–1927) atmosfärens gaskoncentrationer redan på 1800-talet.

Arrhenius var en av de första forskarna som insåg växthusgasernas betydelse för atmosfären – det vill säga den av människan orsakade klimatförändringen. Sedan år 1750 har mänskligheten släppt ut cirka 470 gigaton kol i atmosfären genom förbränning av fossila bränslen.

Utrustningen på Tvärminne ingår också i det europeiska nätverket av ICOS-mätstationer, där man undersöker atmosfären, marken och havet – och hur de interagerar med varandra.

Från denna strand åker man också ut för att göra stickprov runt om i kustområdena, där man undersöker övergödning på olika platser. Materialet jämförs med den ständigt växande mängden data som mäter växthusgaser.

I forskarnas vardag på Hangö udd står centrala frågor på agendan. En av dem är om Östersjön är en kolsänka eller en koldioxidkälla. Fysiker, marinbiologer, kemister och atmosfärsforskare försöker ta reda på just detta även här på denna holme.

Globalt sett är haven kolsänkor, men situationen i Östersjön är annorlunda. Egentligen är det orättvist att jämföra Östersjön med andra hav i världen, eftersom Östersjöns genomsnittliga djup endast är cirka femtio meter. Som jämförelse: Medelvattendjupet i Medelhavet är 1 500 meter och i världshaven cirka 3 700 meter.

Norkko berättar att koldioxidbalansen för Östersjön för närvarande är ”plus minus noll”. Det är säkert att om övergödningen fortsätter i samma takt kommer den att bli en källa till koldioxid.

Ett besvärligt problem är metan, som är en kortlivad, men betydligt kraftigare växthusgas än koldioxid. Dess bildning accelererar när temperaturen stiger och övergödningen ökar, vilket skapar en självförstärkande spiral.

Grundämnena cirkulerar på fel ställen. Fosfor, kväve och kol borde vara bundna i marken, men de har under årtionden runnit ut i vattendragen.

Vi betraktar strandstenar täckta av grön gyttja. Genom att beskåda Östersjöns stränder ser vi samtidigt hur människan lever i obalans med sin omgivning.

Diskussionen om Östersjön handlar ofta om blåalger, men det är lätt att glömma att hela kustens ekosystem har förändrats. Att minska och förebygga övergödningen i Östersjön är faktiskt det viktigaste klimatarbetet, säger Norkko.

Alla nyheter om Östersjön är inte dåliga, även om situationen i många avseenden är alarmerande. Till exempel har näringsbelastningen från land minskat avsevärt under de senaste femtio åren.

”Det kan ta 50–200 år för ekosystemet att återhämta sig. Vi har inte råd att sluta med vårt skyddsarbete”, säger Norkko.

Ändå är situationen mycket svår för flera av Östersjöns nyckelarter, såsom ålgräs, östersjömussla och blåstång, som har studerats här sedan 1920-talet.

”När övergödningen förvärras blir syreförhållandena på botten omöjliga för de flesta arter.”

Norkko jämför Östersjön med en patient som, utöver sina grundläggande sjukdomar, har nedsatt förmåga att bekämpa andra sjukdomar. Det är ett bräckt vatten med låg salthalt, eftersom dess avrinningsområde är fyra gånger större än själva havet. I Östersjön finns ett område med syrefattig botten som är ungefär lika stort som Irland. I sjukjournalen kan man notera näringsöverbelastning, syrebrist, kemikalieöverkänslighet, mikroplast, kollapsande fiskbestånd och ekologisk obalans…

”Vi har en patient som heter Östersjön, vars grundläggande problem måste åtgärdas för att vi bättre ska kunna leva med denna globala förändring”, säger Norkko.

Hur ser Östersjön och stationen på Tvärminne ut om hundra år? Norkko tror att forskningen kommer att fortsätta på ett ännu mer tvärvetenskapligt sätt och få större synlighet i samhället. Han hoppas att forskningen ska leda till ett alltmer förnuftigt och effektivt beslutsfattande.

Men det finns ingen tid att förlora.

” Otherwise we are fucked”, sammanfattar han.

Vill vi rädda Östersjöns ekosystem krävs beslut som sträcker sig från individnivå till internationell politik. Hur vi sköter skogarna, brukar vår jord, återvinner och minskar utsläppen återspeglas direkt i detta lilla, sårbara hav – och på hela planeten.

”Dessa svåra problem kan inte lösas av en enda dykande professor, och inte heller av vårt forskningscenter, utan här krävs hela samhället.”

I reportageserien Östersjöns räddare dyker vi ner under ytan, besöker Finlands största privata marina skyddsområde, åker traktor med en jordbrukare, reser med ett lastfartyg och pratar med en miljökonstnär och företagare.

Johannes Roviomaa är journalist, manusförfattare och gästforskare vid Arktiska centret. Han valdes år 2024 till Årets frilansjournalist. För tillfället arbetar Roviomaa på en bok om den finländska matproduktionens framtid tillsammans med journalisten Hanna Nikkanen, Mikko Pelttari och fotografen Touko Hujanen.

Touko Hujanen är en fotojournalist specialiserad på reportage. Han har belönats med utmärkelser som Årets fotojournalist (2019, 2018), Årets tidningsfotograf (2011) och Discovery Award (2020).