Skötselåtgärder för arrendeåkrar som förbättrar skördeproduktionsförmågan

Ett arrendeavtal kan inehålla villkor som bidrar till att bevara åkerns produktivitet och långsiktiga värdeutveckling. På arrenderad mark kan det här betyda olika skötselåtgärder som är värda att diskutera och komma överens om utifrån varje enskild situation, så att parternas behov beaktas. Eftersom kostnaderna varierar mellan olika åtgärder är det bra att i förväg enas om en rättvis fördelning av dem.

Regelbunden kalkning upprätthåller lämpligt pH

Surheten (pH) i åkerjorden är lämplig för odlingsväxterna när jorden är neutral eller lindrigt sur. Ett allmänt problem i Finland är alltför riklig surhet eftersom vår jordmån är sur av naturen och lätt försuras.

Lämplig pH-nivå uppnås genom regelbunden, behovsanpassad kalkning. Underhållskalkning med ca fem års intervaller hjälper till med att hålla pH-nivån jämn. Tillräcklig kalkning är en viktig del av åkerns skötsel. Det förbättrar växternas möjlighet att ta upp näringsämnen, vilket i sin tur minskar behovet av gödsling och minimerar risken för näringsläckage till vattendrag.

Arrendeåkrarnas pH-värde är i genomsnitt på en lägre nivå jämfört med de åkrar som odlare själva äger. Om pH-nivån på skiftena är mycket låg, lönar det sig för arrendegivaren och -tagaren att göra upp en gemensam plan för att höja pH under flera års tid.

Fungerande dikning är grunden till odlingen

Bra vattenhushållning är grunden till friska grödor och deras goda tillväxt. När torrläggningen fungerar avlägsnas överflödigt vatten effektivt från skiftet med hjälp av täckdiken eller tegdiken, och det samlas inte för mycket fuktighet i jordmånen som kunde störa grödornas syretillgång och tillväxt.

I Finland är knappt 70 procent av åkrarna täckdikade. Eftersom täckdikningen är en betydande investering är det klokt att markägare och odlare tillsammans diskuterar hur den ska underhållas. En väl fungerande dränering bevarar åkerns värde och bidrar till en hållbar produktion.

Täckdikningskartan är ett viktigt hjälpmedel för att underhålla täckdikningen. Kartan visar var dikena är belägna på åkern. Kartan kan finns hos markägaren i pappers- eller digitalt format. Om den saknas kan man beställa den från Täckdikningsföreningen. Beställningen kan göras av markägaren själv eller av odlaren med markägarens tillstånd.

Vattnet bort från åkrarna

Kantdiken stödjer täckdikningens funktion. De hindrar vatten från omgivande områden att rinna in på åkern och skyddar täckdikningsnätverket från överbelastning. Kantdikena leder också bort det torrläggningsvatten som täckdikena samlar upp. Med tiden samlas lätt jordmaterial och växtlighet i kantdikena, därför behöver de rensas med jämna mellanrum.

Vattnet ska kunna flöda oförhindrat genom hela täckdikningssystemet ända till utloppet. Om täpps till, till exempel av träd- eller buskrötter, hindras vattenflödet. Därför är det viktigt att vid behov ta bort växtlighet runt utloppet. Det lönar sig för markägaren att visa arrendatorn var utloppen finns, så att vattenflödet kan kontrolleras regelbundet, till exempel i samband med odlingsarbetet.

Slam kan samlas i både täckdiken och slambrunnar och försämra vattnets flöde. På jordar där slam lätt bildas behöver brunnarna rengöras och täckdikena spolas regelbundet. Placeringen av utlopp, brunnar och täckdiken framgår av täckdikningskartan.

Underhåll av täckdikning

Välskött täckdikning håller i tiotals år. I Finland har ändå största delen av täckdikningarna utförts redan under 1960–1980-talen vilket betyder att det nu finns behov av kompletterings- och nydikning till täckdikningen på många åkrar.

Odlaren kan genomföra täckdikning eller reglerad dränering på arrenderade åkrar med markägarens samtycke. För sådana åtgärder, liksom för iståndsättning eller komplettering av befintliga diken, är det möjligt att ansöka om investeringsstöd från NTM-centralen.

Oavsett stödandel är det frågan om en betydande investering. Därför är det viktigt att odlaren och markägaren kommer överens om en rättvis fördelning av kostnaderna.

Markstrukturen i skick

Skötsel av markstrukturen är en mångsidig helhet. I arrendeavtal kan parterna till exempel komma överens om att tillföra jordförbättringsmedel eller odla vallväxter för att stärka markens bördighet. Det finns både organiska och oorganiska jordförbättringsmedel, men vilket medel som är lämpligt, beror på odlingsmarkens skick och de odlade grödornas behov.

Organiska jordförbättringsmedel såsom stallgödsel och växtmaterial ökar mängden organiskt material i marken. Det här förbättrar markstrukturen, minskar risken för markpackning och ökar markens förmåga att släppa igenom vatten.

Jordförbättringsfibrer förbättrar markens aggregatstruktur, ökar halten av organiskt material och förebygger erosion samt avrinning av fosfor i vattendrag.

Strukturkalkning skiljer sig från vanlig kalkning. Förutom att höja markens pH-värde är målsättningen med strukturkalkning att förbättra lerjordars struktur på lång sikt. På så sätt kan avrinningen av jordmaterial och den fosfor som är bunden till det minskas.

Gips lämpar sig på lerjordar och kan förebygga utlakning av fosfor. Dessutom fungerar det som källa till svavel och kalcium. Gips kan användas för att förbättra markstrukturen, särskilt på lerjordar med höga halter av magnesium och aluminium. Användningen passar dock inte för alla åkrar, därför är det viktigt att kontrollera markens lämplighet innan spridning.

Odling av vallväxter förbättrar jordmånens struktur och ökar halten organiskt material. Arter med djupa rötter i vallväxtblandningen utvecklar rötter som går djupare och hjälper till att luckra upp marken. Samtidigt hämtar rötterna näringsämnen tillbaka till ytskiktet. Längs vattendrag kan man anlägga skyddszoner med fleråriga vallar. De minskar avrinningen av jordmaterial från åkern och minskar vattendragens näringsbelastning.